Att börja i psykoterapi – När det är första gången
Att börja i psykoterapi för första gången kan väcka många frågor. Många som söker till Terapi Slussen har aldrig gått i terapi tidigare och undrar hur det går till, vad man ska säga, och om man verkligen passar för terapi. Det är helt naturligt att känna både nyfikenhet och osäkerhet inför att träffa en psykoterapeut.
Något som kan vara skönt att veta är att alla legitimerade psykoterapeuter själva har stor erfarenhet av att gå i psykoterapi. För att bli legitimerad psykoterapeut ingår många timmar i egen psykoterapi som en del av utbildningen. Det betyder att terapeuten inte bara har läst om känslor, relationer och svårigheter, utan också själv har suttit i klientstolen. Många av oss har dessutom i olika perioder i livet sökt terapi av personliga skäl och fått hjälp eller av nyfikenhet för en personlig utveckling. Det är med andra ord välkänt för oss terapeuter hur det kan kännas att komma första gången, att inte riktigt veta vad som förväntas, och att undra om man gör rätt.
Jag minns själv när jag som ung vuxen började i psykodynamisk psykoterapi för första gången. Jag var ovan vid hela konceptet och ganska nervös inför samtalen. Jag var särskilt orolig för att jag inte skulle komma ihåg vad vi hade pratat om från gång till gång. För att känna mig trygg började jag efter varje session skriva ner allt jag kunde minnas i en anteckningsbok, mycket noggrant och i detalj. Vid nästa samtal tog jag med mig boken och gick igenom vad vi hade sagt, så att både jag och min terapeut skulle veta var vi befann oss. På det sättet försökte jag hålla ordning på processen och försäkra mig om att inget viktigt gick förlorat.
Det är faktiskt inte ovanligt att vilja göra så. En del klienter skriver ner tankar efter samtalen, andra har med sig en anteckningsbok eller mobilen där de samlar frågor, funderingar eller sådant de vill komma ihåg att ta upp. För många kan det vara ett sätt att känna sig mer samlad, mindre nervös eller mer förberedd. I psykoterapi finns inget krav på att man alltid måste prata fritt utan stöd, och det är helt okej att använda anteckningar eller en egen loggbok om det hjälper en att vara i processen.
För mig personligen blev det lite av ett hinder i terapin. Jag fortsatte med innehållet i min anteckningsbok under de första sessionerna, tills min terapeut efter en tid tog upp mina anteckningar på ett stillsamt och respektfullt sätt. Hon undrade vad de betydde för mig och vad som hände inom mig när jag skrev ner allt så noggrant. Det blev början på ett gemensamt utforskande som kom att bli viktigt för terapin. Vi började prata om mitt behov av kontroll, inte bara kontroll över vad som sades i rummet, utan också kontroll över mina känslor. Det visade sig att anteckningsboken hjälpte mig att hålla ett visst avstånd till det som var svårt att känna. När vi tillsammans blev nyfikna på det, kunde terapin gå vidare på ett sätt som jag inte hade kunnat planera i förväg.
Just så kan psykoterapi ofta fungera. Man börjar någonstans, ibland i något som verkar praktiskt eller vardagligt, och efter hand öppnar sig en djupare förståelse. Det finns inget krav på att veta från början vad som är viktigt. Det upptäcker man tillsammans.
På Terapi Slussen finns flera legitimerade psykoterapeuter med olika inriktningar och erfarenheter. Det kan se olika ut hur man arbetar, men en sak har vi gemensamt: vi vet hur det kan kännas att sitta där första gången. Vi vet att det kan finnas oro, tvekan, kontrollbehov, hopp, skepsis eller förväntan – och att allt det får finnas.
Att börja i psykoterapi handlar inte om att göra rätt, utan om att våga börja. Ofta är det just i det första, lite osäkra steget som ett viktigt arbete kan ta sin början. Och ibland visar det sig, först i efterhand, att det man var mest orolig för också blev en väg in till något som gick att förstå och förändra.
Eva
